Sånt fint.
När man använder Bloglovin så kan man "gilla" inlägg för att kunna gå tillbaka till dem senare. Jag tänkte att ni kunde få se lite bilder, texter och dikter som jag gillat ända sen 2010.
"in an effort to get people to look
into each other’s eyes more,
the government has decided to allot
each person exactly one hundred
and sixty-seven words, per day.
when the phone rings, i put it
to my ear without saying hello.
in the restaurant i point
at chicken noodle soup. i am
adjusting well to the new way.
late at night, i call my long-
distance lover and proudly say:
i only used fifty-nine today.
i saved the rest for you.
when she doesn’t respond, i know
she’s used up all her words,
so i slowly whisper i love you,
thirty-two and a third times.
after that, we just sit on the line
and listen to each other breathe."
"Min allra allra finaste ögonblick var i år,för 3 veckor sedan. Den overkliga fredagseftermiddagen på gymmet. Jag ser en kille i 25-års åldern falla omkull. Springer instinktivt dit. Han har ingen puls. HAN HAR INGEN PULS skriker jag. Hinner inte tänka men så plötsligt börjar jag göra hjärt- och lungräddning. Jag gör och gör. Mina ben skakar som ett rådjur. Men jag gör. Får efter en stund hjälp av en sjuksköterskestudent, 22 år – lika gammal som jag själv. Vi fortsätter. Och medan jag gör en kompression ser jag hur färgen i hans ansikte kommer tillbaka. Killen börjar harkla sig. Den här sekunden jag ser detta. Denna så fantastiskt overkliga sekunden. Världens bästa sekund i hela hela världen. Sen minns jag inte mer än att mitt hjärta liksom började så himla fort och jag bara skakade. Så kommer ambulans. Killen lämnar platsen.
Och 2 dagar efter händelsen under en föreläsning i skolan får jag ett samtal. Ett samtal och ett så himla fint brev från killens bror: Tack. Tack för att du räddade livet på min bror."
” 'It feels like I’m a teenager again' halvskrek han i mitt öra så högt att orden precis hördes genom There is a light that never goes out.
”Det är jag fortfarande” tänkte jag men sa inget."
"Mitt i allt arbetssökande och studerande, bland tomma plånböcker och vardagar som ibland bara flyter in i varandra, där den ständiga vuxenångesten ligger och flämtar runt hörnet och bidrar till oroliga nätter med knappt någon sömn. Mitt i allt detta så drar han mig hårt intill sig, omsluter mig helt med sina tatuerade, vackra armar och viskar: “jag brukar tänka, att om jag inte hade studerat media så hade jag aldrig träffat dig, och det är värt alla studielån i världen.”
