Mimmie

 

Man kan titta på bilder från förra vintern och bli tårögd för att då inte är nu. Man kan ha världens mest perfekta helg och ändå känna sig ledsen. Man kan gå en promenad en söndag i januari och se norrsken framför sig, för att sen märka att det inte syns när man står precis under det.

 

Och man kan inse, att det är precis sådär det är.

 

Man blir avundsjuk på hur andra har det, man längtar bort, man vill spola tillbaks och man vill spola fram. Men när man spolat fram så kommer man sakna det man spolade bort. 

 

Är man aldrig nöjd?

Måste man alltid backa några steg för att se norrskenet eller måste man skynda sig framåt så man kan vända sig om och se det? Eller ska man bara lära sig att njuta av att man vet att man befinner sig i det fina och sen bara skita i att det inte syns just nu?